Elvira Dyangani Ose

Curator för GIBCA 2015

gibca_elviradyanganiose_233x330px

Göteborgs Internationella Konstbiennal (GIBCA) och Röda Sten Konsthall presenterar Elvira Dyangani Ose som curator för den åttonde upplagan av GIBCA. GIBCA 2015 kommer att gå av stapeln 12 september till 22 november 2015 och äga rum på Röda Sten Konsthall samt ett antal platser runt om i Göteborg.

Vi glädjer oss mycket åt att få arbeta med Dyangani Ose vars tidigare projekt visar ett intressant curatoriskt arbetssätt som omfamnar betydelsen av att parallellt utforska lokala och globala berättelser. Dyangani Oses intresse rör sig i linje med en aktuell och viktig diskurs i samtidskonsten som ifrågasätter det eurocentriska perspektivet säger Mia Christersdotter Norman, verksamhetschef Röda Sten Konsthall.

Dyangani Ose är glad och hedrad över uppdraget som GIBCAs curator och ser fram emot arbetet med den kommande biennalen. 

 

"Det ger mig möjlighet att fortsätta utforskandet av ett av mina stora intresseområden, nämligen skapandet av historiska narrativ och konstnärers roll i historieskrivningen. Inspirerad av Michel-Rolph Trouillots idé om vad som i historien refererats till som det "otänkbara", kommer GIBCA att undersöka hur olika maktsystem har använt glömska och tystnad som politisk strategi."

Elvira Dyangani Ose (f. Spanien 1974/Equatorial Guinea) är lektor i Visual Cultures vid Goldsmiths, Universittet i  London, curator för den åttonde upplagan av Göteborgs Internationella Konstbiennal, GIBCA 2015. Fram till september 2014 var hon intendent på Tate Moderns avdelning för Internationell konst som stöds av Guaranty Trust Bank Abp. Dyangani Ose hade där en ledande roll i utvecklingen av Tate Moderns inköp av Afrikansk och diasporisk samtidskonst. Hon avslutade nyligen det 2-åriga tvärvetenskapliga projektet Across the Board (2012-2014) som ägde rum i London, Accra, Douala och Lagos.

Dyangani Ose var tidigare intendent vid Centro Atlántico de Arte Moderno (2004-2006) och vid Centro Andaluz de Arte Contemporáneo (2006-2008), där hon anordnade flertalet utställningar men verk av bland andra General Idea, Wien Actionism, Alfredo Jaar, Lara Almarcegui, Ábalos & Herreros och Ricardo Basbaum. På CAAM curaterade hon den omtalade utställningen Olvida Quien Soy/Erase Me From Who I Am (2006), som presenterade verk av bland andra Nicholas Hlobo, Tracey Rose, Moshekwa Langa, Zanele Muholi och Mikhael Sutbozky. Hon har curaterat den retrospektiva utställningen Carrie Mae Weems: Social Studies (2010) samt det interdisciplinära projektet Attempt to Exhaust an African Place (2007-2008). Vidare har hon curaterat Arte Invisible (2009-2010), verkat som gästcurator Triennial SUD-Salon Urbain de Douala (2010) och varit konstnärlig ledare för den tredje upplagan av Rencontres Picha: Lubumbashi Biennial (2013).

Dyangani Ose har under flera år föreläst om modern och samtida afrikansk konst och publicerat en rad texter i ämnet i konsttidskrifter såsom Nka och Atlantica. Hon håller för närvarande på att avsluta sin doktorsexamen och har sedan tidigare en MA i History of Art and Visual Studies från Cornell University, New York; en MAS i Theory and History of Architecture från Universitat Politècnica de Catalunya, Barcelona; och en BA i Art History från Universitat Autònoma de Barcelona.

 

Intervju mellan GIBCA och Elvira Dyangani Ose

Tidigare i höstas genomförde curatorn Elvira Dyangani Ose en researchresa som tog henne till flertalet platser runt om i Sverige. I samtal med GIBCA berättar hon om sitt möte med Sverige, dess konstscen, och vilka frågor hon tror kommer att bli centrala för GIBCA 2015.

GIBCA: Den 24 september 2014 hade vi den stora glädjen att presentera dig som curator för GIBCA 2015 vid ett lanseringsevent på Röda Sten Konsthall. Där fick du för första gången möjlighet att berätta för allmänheten om dina idéer inför den kommande upplagan av biennalen, bland annat om det komplexa begreppet ”historieskrivning” som GIBCA 2015 kommer att fokusera på. Varför vill du utmana och utforska begreppet historieskrivning?

Elvira Dyangani Ose: Jag har alltid känt ett engagemang för konstnärer och konstverk som skriver in vissa händelser, personer och grupper i historien. När ett konstverk fungerar allra bäst och är som djärvast lägger det inte bara fram bevis för sådana episoder och förgrundsgestalter, tyngdpunkten ligger i stället på att ifrågasätta de maktsystem som på ett effektivt sätt har tystat, marginaliserat och plockat bort dem ur historien från början.

Eftersom jag själv tillhör en sådan grupp – som svart forskare och curator, postkolonialt subjekt och afrikan – blev jag i något skede av min karriär medveten om vilken makt som finns inbyggd i detta tudelade narrativ och om hur vissa institutioner kan stärka den makten. Det var i konst och kultur (särskilt i verk av moderna och samtida konstnärer, författare, tänkare från Afrika och den afrikanska diasporan) som jag hittade estetiska och politiska svar på flera av de frågor jag själv hade som människa. Då började jag göra som vissa av de här personerna tidigare gjort – förvandla svartheten och det afrikanska och postkoloniala till centrala verktyg för att hantera världen i stort, utmana och ta tillbaka etiketterna och bygga på en idé om samhörighet som underminerar vi-och-dom-retoriken. Det är utifrån en sådan strategi om samhörighet, viljan att se historien som något vi bygger tillsammans, som jag tänker mig att GIBCA 2015 ska utforska och utmana historieskrivningen.

Jag har hämtat direkt inspiration från den haitiske antropologen Michel-Rolph Trouillot, som menar att det finns många andra än den professionella historikern som kan påverka historien och historieskrivningen. Med tiden inser man att Trouillot har en viktig poäng: om man vill göra historieskapandet mer komplext eller åstadkomma en förändring, om det ens är möjligt, måste man ifrågasätta det narrativ som utestänger vissa grupper från historien från början, det vill säga historieskrivningen i sig.

 

GIBCA: Du är också inspirerad av den italienske författaren, filosofen och historikern Umberto Ecos idé om det öppna verket och hur den skulle kunna användas som verktyg eller metod i förhållande till historieskrivning. Vilken potential ser du i Ecos begrepp?

Elvira Dyangani Ose: Umberto Ecos idé om det öppna verket ger en fantastisk möjlighet att se historien som en process man kan vara delaktig i. Begreppet öppet verk förekommer för första gången 1962 i Ecos tolkning av tonsättaren Lucio Berio, konstnären Alexander Calder och författaren Stéphane Mallarmés verk.  Eco säger själv att deras verk har något oändligt över sig, en slags ofullständig ordning som musikern, betraktaren och läsaren får fullborda. Om man utgår från Ecos begrepp och ser historien som något som är i ständig rörelse, som står öppet och inbjuder till nya insikter, kan man skapa ett föränderligt förhållande mellan historiens natur och vår roll som berättare och medskapare av en sådan historia. Biennialens målsättning är att förändra relationen mellan konstnären och publiken i grunden. Att uppmana publiken att vara mer medveten och delaktig. I GIBCA 2015 kommer Ecos begrepp öppet verk att användas både som idémässig bakgrund och curatorsmetod och projektet bjuder in konstnärer, tänkare och kulturproducenter att tillsammans med medlemmar av det civila och offentliga samhället – från Skandinavien och hela världen – delta i olika initiativ som väcker frågor kring innebörden och skapandet av historien.

 

GIBCA: Som curator har du alltså influerats av Ecos och Trouillots idéer. Vilka andra centrala frågor vill du ställa med biennalen?

Elvira Dyangani Ose: Den första frågan är om vi, som individer och kollektiv, kan påverka historieskrivningen överhuvudtaget. Och om vi får den möjligheten, vad gör vi då? Kan vi skapa vår egen bild av det förflutna? Vem eller vad skulle då bli en del av vårt gemensamma historieinnehåll?

Om vi tar på oss ansvaret att vara offentliga intellektuella, att vara historieberättare, hur gör vi det som är viktigt på lokal nivå relevant även på en universell nivå? Hur skriver vi in de gemensamma minnena i historien? Och de personliga narrativen, de inre världarna, berättelserna och centralfigurerna som befinner sig i historiens marginaler? Skulle de marginaliserade berättelserna kunna utmana och påverka historieskrivningen? 

En annan fråga är om en sådan rekonstruktion av det förflutna någonsin kan utmana den nuvarande historieskrivningen och principerna för vad som inkluderas och utelämnas. Vad skulle i så fall de nya berättelserna kunna bidra med när historien skrivs i framtiden? Här kan aktuella händelser och “nuet” ge möjlighet till ett fantastiskt fältarbete.

Målet med GIBCA 2015 är i slutändan att visa konst som inte nödvändigtvis besvarar de här frågorna, utan snarare avviker från dem. Verken som presenteras kommer att ställa nya frågor och uppmärksamma det problematiska med det linjära berättandet som för inte så längesedan betraktades som sant och fullständigt.

 

GIBCA: Nyligen ägnade du nästan tre veckor åt att resa runt i Skandinavien och besökte bland annat Göteborg, Stockholm, Umeå, Malmö och även Köpenhamn för att träffa en mängd konstnärer och konstprofessionella. Vilka intryck har du med dig från din resa? Har du några reflektioner du vill dela med dig av?

Elvira Dyangani Ose: På sätt och vis önskar jag att GIBCA 2015 var en nordisk biennal! Jag har träffat så många fascinerande, engagerade och insiktsfulla konstnärer av olika slag, från olika generationer och kulturella bakgrunder att jag skulle kunna göra en sådan utställning med en gång. Men nu är detta en internationell biennal och jag kommer rimligen inte att kunna bjuda in så många av dem. Under resan har jag också haft många oerhört intressanta och givande samtal med kolleger i statliga och icke-statliga organisationer, med kulturskapare, aktivister, historiker, arkitekter, musiker, författare, filmskapare, akademiker och forskare.

Sverige befinner sig i ett kritiskt skede av sin samtidshistoria när det gäller politik och hur den påverkar samhället och kulturen. Med tanke på de politiska förändringar som pågår just nu, med social oro till följd av ekonomiska strategier, en omprövning av den svenska modellen och granskning av idéer om offentlighet, är det extra viktigt för Sverige och hela Skandinavien att ifrågasätta historieskrivningen i just detta nu. Jag hoppas att biennalen ska vara en attraktiv och neutral plattform där en del av de här samtalen kan äga rum.

Jag älskar att samarbeta på ett icke-hierarkiskt sätt, och om vi verkligen vill att GIBCA 2015 ska se historien som något vi skapar gemensamt måste biennalens struktur bygga på samarbete. Jag hoppas verkligen att en del av de samtal jag har haft kommer att omsättas i projekt, program och andra inslag som kan engagera människor från alla yrkesgrupper och nå en bredare publik.

 

GIBCA: På Akademin Valand i Göteborg och Iaspis/Konstnärsnämnden i Stockholm höll du nyligen en föreläsning med namnet “The Artist as Intellectual” (Konstnären som intellektuell), som byggde på en analys av den amerikanska konstnären Carrie Mae Weems konstnärliga praktik. Kan du kort sammanfatta den här föreläsningen för de som inte kunde vara där?

Elvira Dyangani Ose: Jag träffade Carrie Mae Weems i New York 2007 på evenemanget Here and Now: African and African American Art and Film Conference som arrangerades på New York University av konstnären och professorn Deborah Willis. På den tiden var jag en stor beundrare av Weems tidigare verk, som Coloured People (1989–1990), The Kitchen Table Series (1990) och From Here I Saw What Happened and I Cried (1995–1996), men jag hade aldrig träffat konstnären. Jag såg Weems gå runt i ett av rummen på Whitney Museum efter att hon hållit sitt föredrag, och jag tog mod till mig och presenterade mig och sa där och då att jag gärna skulle vilja jobba med henne i en storskalig utställning. Jag hade just bestämt mig för att förlägga mina doktorandstudier till Cornell University i New York, och vi utvecklade en fantastisk vänskap inom ett generöst mentorskap som resulterade i utställningen Carrie Mae Weems: Social Studies på Centro Andaluz de Arte Contemporáneo i Sevilla i Spanien 2010.

Titeln Social Studies och idén bakom utställningen anspelade på ett konstnärskollektiv med samma namn som Weems grundade 2002 tillsammans med Deborah Willis, Dawoud Bey och Lonnie Graham, och även på Weems egen konstnärliga praktik, där hon har ägnat sig mycket åt att bearbeta historien, att tillägna sig ett kollektivt bildspråk och kasta om stereotyperna som härrör från ett sådant bildspråk. Viktiga serier från de föregående tjugofem åren i Weems karriär ställdes ut, och utställningen utforskade vilken roll ”konstnären som intellektuell” har i kulturen och historieskapandet. Som curator inspirerades jag av Antonio Gramscis begrepp traditionella och organiska intellektuella, Grant Farreds beskrivning av lokala intellektuella och Carole Boyce-Davies idé om radikala, omdanande intellektuella. 

I mina föreläsningar i Göteborg och Stockholm utgick jag från en ny bild av offentliga intellektuella och presenterade verk där Weems utforskar fotografi som metod för gestaltning och omskapande av betydelser, diskuterar och vänder upp och ner på konstnärliga normer och reflekterar över den symboliska karaktären hos discipliner som arkitektur och hur den används som maktuttryck. I samtliga fall är konstnären extra uppmärksam på de koder som hänger samman med kultur-, klass- och genusidentitet och som finns både i den privata och den offentliga sfären. 

 

GIBCA: Vilka specifika tankar ligger bakom användningen av begreppet “offentlig intellektuell”, och vad tror du att det kan komma betyda i relation till GIBCA 2015?

Elvira Dyangani Ose: En offentlig intellektuell har ett socialt ansvar. Han eller hon kan vara en av Gramscis organiska intellektuella, som träder fram ur en grupp som en självständig och frispråkig man eller kvinna – en elit med siktet inställt på att skapa, upprätthålla och utveckla sin grupps ideologi. Eller också kan man vara en av Grant Farreds lokala intellektuella, som står emot, omkullkastar eller påverkar den dominerande diskursen genom att förkroppsliga lokala idéer och populärkultur. Slutligen kan man vara en radikal och omdanande intellektuell som Carole Boyce-Davies talar om, som skapar kunskap som syftar till att förändra de sociala sammanhang vi lever och verkar i, både inom och utanför den akademiska världen.

De flesta av de konstnärer, kulturproducenter, tänkare och andra inbjudna som involveras i GIBCA 2015 intar, har intagit eller kommer kanske att inta rollen som offentlig intellektuell någon gång under sin karriär. Möjligheten att bli en offentlig intellektuell står förstås öppen för oss alla om det bara finns rätt förutsättningar och – viktigast av allt – om vi hittar modet inom oss att anta utmaningen.