Foto: Nils Tengdahl
En del av finalen för Göteborgs internationella konstbiennal
Som sista etapp av Göteborgs internationella konstbiennal invigs en helt ny skulptur av den norska konstnären Olav Christopher Jenssen.
Det stora permanenta verket Lingaphone är både en del av biennalen med dess tematik om konst och kreativitet i en postindustriell tid och något som blir kvar som en offentlig skulptur i staden. Den speciella formen har utvecklats ur samma teknik vi alla känner till då vi klipper pappersfigurer, men skulpturens effekt beror av skala och placering. Genom sin vita, distinkta yta blir Lingaphone inte en del av den omgivande miljön, utan förvandlar omgivningen till en del av konstverket.
Lingaphone kommer att placeras på Södra Frihamnspirens (den sk Bananpiren) yttersta spets, så att den blir lika synlig från fastlandet som från Hisingen.
Olav Christopher Jenssen räknas till en av Norges främsta konstnärer och har nått internationellt erkännande både för sitt måleri och skulptur. Han är bosatt i Tyskland och Sverige och är sedan 2007 professor i måleri vid Hochschule für Visual Arts i Braunschweig.
Den 4 november invigs Lingaphone med invigningstal av Göteborgs stads kulturnämnds ordförande Thomas Martinsson och professor Gertrud Sandqvist, en av medcuratorerna till årets biennal.
Skulpturen tillägnas efter biennalens slut Röda Sten konsthall som är huvudman för Göteborgs internationella konstbiennal. Verket kommer under flera år att vara kvar på Södra Frihamnspiren (Bananpiren).
Konstnären Olav Christopher Jenssen. Foto: Nils Tengdahl
Olav Christopher Jenssen i samtal med Gertrud Sandqvist, professor vid Malmö Konsthögskola och co-curator för Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever.
Gertrud Sandqvist Berätta litet om Lingaphones tillkomst!
Olav Christopher Jenssen Egentligen är det en metodisk analys. Den första Lingaphone hade sitt ursprung i ett offentligt verk som skulle utföras i Lund i en rumsligt utmanande miljö, 2008. Då hade jag inte något klart skulpturalt ordförråd, så jag började med det enklaste ordet. Metoden var att vika ett papper två gånger, och klippa i det. Resultatet blev en form med en inre enhet. Så fann jag i Lingaphone ett flexibelt system, som kunde användas i vilket sammanhang som helst. De kan göras i vilken storlek som helst, just för att enheten är avslutad i sig självt. De får bara större proportioner, i förhållande till miljön och skalan på platsen.
Denna skulpturala enhet blev ännu tydligare när jag prövade att sätta ut några Lingaphones i naturen. Skulpturerna är vita, i en slags hågkomst av pappersarket, och det ger dem en egen karaktär. De blir helt autonoma i förhållande till omgivningen – vi glömmer hur litet det är runt om oss som egentligen är vitt. Poängen är att de förblir främmande i miljön.
GS Egentligen är ju Lingaphone en skiva?
OCJ Ja, jag förblev i illusionen om ett papper. De får en starkt frontalt uttryck och tjockleken är inte större än att de bär upp sin egen tyngd. Eftersom uttrycket är så frontalt behöver de inte vara tjockare än de är (ett par centimeter). Denna frontala volym gör att man genast känner igen dem.
GS Du menar att de formar miljön, snarare än formas av den?
OCJ Ja. Vokabuläret är inte utvecklat. Det är lätt att identifiera tillbaka till andra tillstånd. Denna förenkling är också en slags minsta gemensamma nämnare med andra skulpturer. Från min sida en sorts ödmjukhet. Utmaningen låg i att finna något som var omedelbart identifierbartoch helt autonomt i detta sammanhang.
GS Dessa former dyker också upp i en del av dina målningar. Särskilt tänker jag på målningar i serien The Protagonist.
OCJ Ja, de ligger latent i flera situationer. Och andra bilder har blivit till på grund av skulpturen. Det är så jag arbetar. Jag försöker finna en ledtråd i en kronologis logik. Det är inget jag spekulerar ut, men upptäcker och erkänner dess betydelse efterhand.
GS En annan serie skulpturer kallar du Thinking Bells. Hur kom de till?
OCJ Med en enkel process, där jag rullade kulor av keramisk lera, och satte på varandra. Skulpturerna skapade sig själv, genom sin egen vikt, och lerans olika fuktighet. Så de är ett resultat av sin egen erfarenhet.
Det i sin tur gav upphov till en serie små skulpturer som fungerar som en slags teckningar.
GS Lingaphone, Thinking Bells. Du har ett speciellt förhållande till språk?
OCJ För mig är orden närmast onomatopoetiska. Det är det fonetiska, hur orden låter, som kan bli viktigt för mig. Det talade ordet, det igenkänningsbara i det talande, berör varandra och skapar en närhet. Egentligen är det världens enklaste process. I det ligger det enastående.
